Ja, jag har tabbat mig... att ta på sig en extra lördag nu kändes väldigt onödigt...

Förstöra två helger efter varandra... Skitdåligt.

Det gjorde min måndagmorgon lite tyngre än vad den brukar vara... Men som vanligt, tack vare min kollegor, blev den riktigt rolig :)

Och när jag kom hem hämtade vi ut babyskyddet (bilbarnstolen) och så fick man en verklighetsdusch igen.

Ska jag verkligen bli...mamma?

Jag har inte vant mig vid att se mig i den rollen än. Jag kommer väl kliva i den overallen när det blir dags men just nu känns det....surrealistiskt.

Så då går jag och tar lite på vagnen...gungar lite på bilbarnstolen och så smått så smått, börjar jag vänja mig..

Och bara PANG sa det så blev magen större också. DET...är också något som man måste vänja sig vid.

Kläderna passar inte som de brukar göra (naturligtvis...dumbom). Har man dessutom haft en ganska tight stil..ja, ni kan ju lägga ihop talen själva.

Så..jag gruvar lite inför Wien-resan i den aspekten, samtidigt som jag tror det löser sig :)

Helgen då?

Jo, lördagen spenderades ute, med Tobbe och skotern. Äntligen fick Tobbe köra lite, som han har längtat :)

Som ni ser fick Knut leka lite också. Det var ett riktigt härligt ställe vi hittade. Ett litet vindskydd bara några minuter från oss, med en stor äng som barn och andra "barn" kan leka på.. :)

Vi fick lite sällskap av en granne i backen och då blev det lite längtansblickar från min sida.. Två tokfina långhåriga schäfrar..

Jag tordes inte sitta och ta hundra bilder på dom...men visst är de gudomliga?

:)

Efter att vi skjutsat hem Tobbe hamnade vi i soffan och tvärsomnade!

Tänk vad trött man kan bli av lite frisk luft :)

Söndagen resulterade i muffins-semle-bak och lite trevligt besök av Maria med familj.

Och nu har jag en resesäng också, fina Maria :)

Och idag tvärbokade jag en frissa-tid.... jag var bara tvungen!

Jag kan ju inte visa upp Sverige/Sollefteå som en risbuske.

Nänä...det går inte för sig.

Det märks att det börjar bli lite trångt därinne... att sitta framåtlutad, det går inte för sig. Då sprattlar det minsann :)

Jaja, jag vet att det blir värre....

Folk måste älska att säga det till gravida förstagångsmammor.....

Jag önskar jag hade nåt bra att säga tillbaka.

I renoveringsaspekter står det stilla.

Vi har en massa småsaker som måste göras, men de blir inte av. Inte just nu. Jag har ett mål, att de ska vara klara tills vi blir tre.

Hallgolvet är väl egentligen det som är mest frustrerande. Det som skulle bli så bra, blev så förbannade dåligt.

Och då det känns ganska gruvsamt att riva upp en matta för 1500:-...avstannar besluten.

Ska vi skära upp ett litet hål och försöka spruta dit lim och sen försöka trycka ut det?

Eller skära upp hela bubblorna?

Eller ta bort skiten och lägga dit ett klickgolv....?

You tell me.

Jag avskyr dubbelarbete.

Och jag avskyr saker som ALDRIG blir klara. Det kryper i mig och de små svarta skuggorna lurar bakom hörnen.

Med tanke på undret har jag lyckats trycka undan otygen men jag vet ju att de aldrig försvinner om jag inte tar tag i problemen.

Kan ni för övrigt förklara varför arbetsentusiasmen har försvunnit...?

Viljan att utveckla, lösa problem och engagera sig har liksom...förminskats. Jag vill bara vara hemma, poa på, planera, längta, skriva och fotografera...

Hm...reality bites :)

Nä..nu ska jag se om min sjukling :)

Tjingeling!