Ja, snart dags för en helg med arbete och alldeles för många tankar. Det blir så när jag bara sitter där och väntar på att nåt ska hända.

Man skulle kunna tro att jag kanske gör något nyttigt istället men faktiskt blir det sällan så.

Det gör jag när jag är hemma. Då snurrar inte alla tankar samtidigt.

Jag bytte färg på håret idag. Det blev en lätt brunfärg, inte så tokigt.

Jag blev tvärless och så fick jag tväravboka frissatiden så då blev det denna nödlösning.

Funkar... ett tag iallafall.

Men för övrigt för det övriga fick jag en chock när jag satt och tittade på gamla bilder.

Både jag och knut har lagt på oss hyfsat mycket på bara 3 år. Och jag har iallafall inte märkt det. Eller jo, naturligtvis har jag märkt det men inte att det var så himla mycket.

Så det blev en hejdunrande ångest som tog tag i mig. Skämdes gjorde jag nog också, en hel del.

Men sen slängde jag ångesten i väggen och tog tag i det istället.

Så återigen, ( jag har tappat räkningen ) ska jag försöka ta tag i detta. Men nu har jag en bild som ska pusha mig dit.

Och att sitta och tycka synd om sig själv i såna här situationer är så jäkla korkat.

Jag har ju satt mig här själv, eller hur?

Och det anser jag i alla situationer med övervikt.

Det finns människor som är sjuka och inte kan sluta äta men det är tamejtusan inte så många som folk tror.

Större delen saknar lite jävlaranamma, så är det.

Och kanske rätt verktyg för att fixa det.

Och återigen, det finns inget bättre än musik för mig.

I alla fall.

När humöret dalar söker jag skydd på övervåningen med hög, lite argare musik och en tvätthög. Funkar alltid.

Inför en fest eller liknande är det bara att sätta på dance på hög volym ( naturligtvis! ) och sen är partystämningen i mig ett faktum.

Och sen har jag en låt som alltid får mig att fokusera på mig och mina mål. På det jag vill här i livet. Miss independent med Ne-Yo.

Sen första gången jag hörde den har den alltid fått mig att må bra och att fokusera på "rätt" saker.

Tyvärr har jag den egenskapen att när musiken tystnar tappar jag stämningen om jag inte håller den där medvetet.

En osäkerhet inom mig, dålig självkänsla, call it whatever you want.

Sen har jag Utan dina andetag med Carolina wallin pérez som ger mig varma känslor i kroppen. Kopplas direkt till Knut.

Ja, musik är min energi.

Och på fredag ska jag få hörapparaten. Känns både bra och dåligt.

Jag har inte vant mig vid tanken än. Det känns fortfarande som att jag inte vill ha den varje dag och att jag gärna vill dölja den. Men det kanske känns annorlunda när jag haft den och märkt hur bra den är.

Hoppas jag.

Sitter på facebook och tittar på gamla bekantskaper.

Livet går framåt, det är ju ett som är säkert.

90% av dem har en ny familjemedlem, ett barn eller ett husdjur. Många har flyttat och de flesta verkar nöjda med livet.

Det är kul att titta på deras bilder och se vad de har gjort. Jag blir glad av att se det. Och jag blir lite ledsen av att se att alla inte flyter med lika lätt. Jag känner igen mig lite.

Men allt är inte som en dans, även fast det kan verka så, och allt behöver inte vara så dåligt som det ser ut.

De som hardet  svårt kanske har trott att livet blir så jäkla lätt när man blir vuxen. Och sen gav Livet dig en spark i baken och du ahr svårt att hämta dig från den.

Ja, jag vet inte men jag tror att jag tänkte så när jag var yngre. Jag tänkte absolut att då skulle huvudet iallafall vara i ordning.

Så det är ju tydligt att man inte ska ta ut saker i förskott. Det blir bara tokigt då.

Nu ska jag och knut ut och äta lunch innan jag far.

:)

Jag hade önskat att denna bild var skarpare än den är..då hade den varit en riktig tiopoängare!

Men visst var de fina?

Jag är iallafall riktigt nöjd :)

... får det väl ändå vara nog?

"Läs om mitt misslyckade självmordsförsök.. Ha det gött ;) "

Say what?!

Jag vet inte om drar fler läsare, låter helt.... knasigt. Som en blodig kniv inbäddad med glitter och hjärtan.

Nej...nejnejnej... Vart är vi på väg?

Jaja, det var enbart en parentes. Nägot skojigare kanske?

Jag fördriver tiden, knut har lämnat mig igen, för den där attans bilen.

Han är tålmodig min knut.

Jag blir direkt irriterad över dessa attans fel bilarna har men han håller ut och tänker positivt.

Jag kommer dit jag med, när jag har accepterat bilarna med alla dessa fel och skrupler.

Sitter och drömmer mig bort och önskar mig en kamera. En riktigt bra kamera. Kanske inte en systemkamera men en riktigt bra ändå så jag kan göra något mera med bilderna jag lyckas ta. Jag blir riktigt förvånad ibland, de blir riktigt häftiga!

Ni som är gamla i gamet kanske minns "brobilden", som jag skulle ha skickat in till tävlingen, jag grämer mig lite över det.. Men den ska jag göra en stor tavla av någon gång. Eller liknande. Något ska jag göra med den.

För övrigt har jag varit så himla duktig och lagt alla bilder på det externa minnet.

Darn.

Och sen alla bilder från buan. Där är det något magiskt. Det går bara ta vackra bilder där. Eller är det bara jag som tycker det?

Naturligtvis har vissa starka minnen och är favoriter för mig av den anledningen, det vet jag.

Men så tokiga är de väl inte?

Nä..jag ska leta fram externa minnet och göra en mapp med favoritbilder.

Kanske får ni se dom inom en överskådlig framtid :)

Jaa, det är sant!

Det hände igen. Jag begriper inte varför allt ska göras på måndagen?!

Det finns faktiskt tid på helgen, vi är faktiskt där för att vi ska kunna jobba då..

Men svångremmen kan vara så hårt åtdragen att läkarna blivit tillsagda att inte göra jourundersökningar.

Vad vet väl jag?

Knut drog iväg till skoterklubbsmöte nu efter middag med lax och romsås, för övrigt supergatt!

Vilket ger mig lite tid för mig själv med härlig musik och lite piff, städ och inredning.

Like a lot!

Vi fick några lampor av våra supergoingar till vänner och de passar ju som handen i handsken :)

Inte hundraprocentigt men jag ör nöjd, iallafall tills dess att jag får tummen ur och lite pengar över för just detta ändamål.

Inte alltid så lätt.

Speciellt inte när bilarna vägrar gå utan problem.

Jag antar att det är en stor del av det normala livet nu, att laga bilarna.

Alltid är det något som MÅSTE fixas.

Av den anledningen skulle det vara skönt att bo i centrum. Jag älskar friheten att kunna gå dit jag ska, och inte behöva ta bilen.

För det är ju en hel del som hänger ihop där, speciellt på vintern.

Har du glömt att sätta i motorvärmarkabeln på kvällen, ja då är det bara till att svära och skrapa. Eller iallafall skrapa :)

Och hoppas att stackars bilen startar. Det känns så jäkla plågsamt att vrida igång en iskall bil i -30.

Det skär i mitt lilla bilhjärta då.

Och ingen frissa blir det på torsdag. Som jag har längtat!

Men..ibland skrattar livet åt mig och min risbuske till hår. Jaja, vad gör man?

Jo, man ser det positiva i det.

..... vilket i detta fall blir att det blir ÄNNU bättre att gå till frissan när det nu väl blir.

Funderar på att skaffa en ljus toning så att det blir lite finare färg än dassigt.

Men.... då skulle jag även behöva en liten, liten toppning och jag släpper inte  någon annan än en frissa i mitt hår så jag vette tusan vad det blir.

Kort sagt, det får vara.

För några år sen skulle jag aldrig ha sagt dessa meningar. Då var både kläder och hår prioritet nummer ett...eller två. Det låter fruktansvärt utseendefixerat, men jag var ju inte ensam så jag kan inte ha varit så tom i bollen :)

Men... då hade jag inte ett hus och två bilar att ta hand om.

Har livet blivit bättre?

Ja, i vissa aspekter. Väldigt många aspekter.

Men jag skulle ljuga om jag säger att jag inte saknade enkelheten av att bo i lägenhet men enbart en liten bil att komma ihåg.

Och vissa dagar har jag funderat på om vi faktiskt skulle ha sålt huset och flyttat till en lägenhet, bara för att slippa vissa frågor.

Men jag kommer snabbt tillbaka till att jag skulle klättra på väggarna då, tror jag.

:)

Jag gillar vårt hus. Eller vårt, det är inte mitt men jag får bo här :P

Det har potential, bra grannar och det är lugnt så man kan hämta andan när dagarna varit för stressiga på jobbet.

Det är MYCKET jag vill göra, men varför stressa över det?

Man måste ha roligt också!

Det var därför jag följde med mia till Timrå i lördags istället för att vara hemma och tvätta, städa och joxa.

Låter jag som en latmask nu?

Må så vara, det vet ni att jag inte är :)

Nu ska jag göra lite nytta.

Tjopp!!

Long time no see.

Yes box.

Jag tog ett break..eller ja, det blev ett break helt enkelt. Jag har inte hunnit sitta ner och blogga på kvällarna, jag har så mycket att göra :)

Det känns som att jag inte gör anant än arbeta och resa dit och tillbaka och nu väntar 3 dagars arbete och sen blir det arbete hela helgen.

Det funkar rätt bra, när jag väl kommit dit. Det är lite gruvsamt innan, det kan jag gott och väl säga.

I fredags var jag iallafall på en väldans trevliga födelsedagsfest för mina arbetskamrater.

Mycket skoj!

Även fast vi åkte tidigt därifrån. Det är som de säger, man ska sluta när det är som roligast :)

Och igår följde jag med Mia och Klas till Timrå och kikade på en westerntävling.

Dock var det mest barn och ungdomar eller personer som bara ville prova på att tävla. Intressant att se ändå.

Sista timmen var det tre stycken som verkligen kunde rida western, då var det riktigt roligt!

Full galopp och tvärnot, tvärvändning och sen full galopp igen.

Och så tvärnit igen men denna gång snurrade häst och ryttare som en korkskruv på raketbränsle. Bakbenen stod stilla och frambenen drog dem runt.

Mycket häftigt att se :)

Och väldans fina hästar! Jag såg min favorit...Tinkern.

Åh..de är så vackra.

Maffiga, kloka respektingivande djur.

Mhm.

Man satt på läktaren som en annan viktigpetter och tänkte "men snälla nån, sådär borde de väl veta att de inte ska göra??"

För övrigt har jag inte ridit på....minst 10 år? Kanske..

Men jag visste hur man skulle göra för att få hästen att gå dit de ska göra.....eller inte.

Men jag ville väldigt gärna veta det :)

Och idag har vi krattat grus på gården, mycket fint.

Städat i garagen, MYCKET behövligt.

Och så har jag fått sova tills jag vaknat, gudars skymning vad skönt det var!

Jag är så trött nuförtiden, borde väl vara för att jag inte tränar som jag borde.

Och för övrigt för det övriga, jag längtar sååååå efter en hund!

Och ännu mer efter gårdagen, westerntävlingen alltså.

Makes sense, eller hur?

:)

Jag såg flera stycken som var så himla duktiga och då blev jag riktigt taggad !

Nej detta går inte. Jag får inte tankarna i rätt ordning...så det här får duga tills...nästa gång.

Dont let the bed bugs bite.

Jag är helt slut.

Jag kom till arbetet imorse och kände att idag vill jag vara på alla andra labb utom CTn. Huvudet pallar inte det.

Ser att jag blivit placerad med Mia på skelett-labbet, yeey!

Hinner ta en bild på första patienten och sen visar det sig att ena sköterskan på CTn är ledig.

"Skit", hinner jag tänka, sen blir jag ombedd att ta hennes plats.

Vad säger man? Klart man hjälper till.

Fy faen. Det var tredubbelt med patienter. Det bara öste in remisser. En remissbomb efter helgen... Baaah.

Men jag och Sara arbetade lugnt och metodiskt så det gick hyfsat ändå...men...never again.

Så..min helg?

Mycket bättre.

Vi vistades i buan, badade tunna och gjorde vinter där.

Träffade erikssons en stund och blåste bort resterande tid.

Gud vad det stormade!

Jag tror de sa att det var 15-16 m/s..

Lite bilder för nu säger de mer än ord :)

Vi sökte skydd bakom huset, det var bara där man kunde vara utan att bli galen av blåsten.

Men buan är det bästa som finns, det syns, eller hur?

:)

Jag blir mörkrädd för mig själv.

Ibland känns det som att jag borde slängas in en lägenhet och leva där själv och skämmas.

Eller överdriver jag? Är det kraven som pratar?`

Jag vet inte. Det känns som att jag famlar i mörkret och vet inte vad som är bra eller dåligt.

Vad är normalt?

Det går inte fråga någon annan för det som är normalt för dom är kanske inte det för mig.

Nähä, men vem ska jag fråga då?

När jag vet varken ut eller in?

Ta lite risker, chansa!

Kalla mig dum men det känns inte som att jag vill göra det med de viktigaste sakerna i mitt liv. Jag gör det inte.

Jag vill ha kött på benen innan jag bestämmer något.

Och hur ska du få kött på benen om du vet varken ut eller in?

......and it goes on and on and on and on.....

När planar det ut?

Stabiliteten och tryggheten i livet. När kan man andas ut?

Eller kan man aldrig göra det?

Kommer livet för alltid se ut såhär....?

Som en jävla bergochdalbana av det värsta slaget.

Jag är less. Så fruktansvärt less på att vara vänd utochin med känslorna längst ut.

Får jag fly?

En liten stund... bara ett tag.

Och återigen, jag söker ingen tröst.

Jag ventilerar. Jag måste få ut det någonstans. I ord, samlade meningar.

Jag kommer på mig varje gång när jag säger till en urografipatient att han kommer få ligga på britsen i 6 minuter, för att vänta på att kontrasten ska gå genom kroppen ordentligt, och att " du får ligga och filidera på något roligt en stund"....

Det är så pinsamt! För varje gång säger de va? och så skrattar dom.

Så visserligen är det en icebreaker och något som lättar upp stämningen men det är lite pinsamt ändå.. det låter ju väldigt knasigt när jag tänker på det.

Så ser era njurar ut :) Vet ni vilka det är?

Anatomilektion, yey!

För övrigt tänker jag mycket på framtiden, lycka, utveckling och livsavgörande beslut nuförtiden.

Inte så konstigt om jag är trött i huvudet.

Igår hade ytterligare en kväll när allt var fel. Stackars Knut.

Innan vi somnade igår frågade han om han gjort något fel, eller om det var något han inte gjort.

Han såg så tom ut när jag svarade nej och det kan jag förstå. Vem vill ha en partner som går och är sur och jävligt grinig över ingenting?

Jag tror det rotar sig i min höga krav. Jag har börjat ta hem dom från jobbet och dragit in knut i dom.

Och det blir ju en sjujäkla förändring för där är vi väldigt olika.

Jag kan inte sitta still och ser jag något som ska göras gör jag oftast det, om jag inte är apigt trött.

Knut tar det lugnt och tar det ganska lugnt på kvällarna.

Vad är rätt och fel där?

Jag vet inte.

Jag har dragit slutsatsen att alla är olika och det finns inget rätt och fel men hur gör man då?

Där fastnade min fundering och jag har inte kommit ur den heller.

Jag lyckas inte resonera bort min irritation, när den väl kommit. Nej, istället accelererar den och förstör som en snedtänd missbrukare.

Eller något, jag vet inte, men det gör ont. Och jag vill inte ha det så.

Jag vill lägga min energi på bra saker.

Vi funderar mycket, eller jag iallafall, på om vi ska flytta till ström inom en snar framtid eller om vi ska stanna här.

På ett sätt trivs jag väldigt bra här, jobbet är väldigt bra, inte perfekt men vad är perfekt egentligen?

Vi har många vänner här och det känns som att jag har något eget här.

Det är inte något fel med att bli igenkänd men i ström har jag alltid fått höra" Jaa, Lenas/Jannes dotter?" och i mitt huvud skapar det tyvärr en hel del... krav eller förutfattade tankar.

Jag tycker ju att mina föräldrar är de bästa som finns och jämför mig med dom. Speciellt min mor och mina mostrar.

Jaaa, jag vet att det är helt fel. Ni behöver inte bemöda er med att ens tänka den tanken :)

Jag har den egenskapen att jag tar fram alla bra sidor hos alla människor jag tycker är underbara och så lägger jag dem i en låda i mitt huvud och försöker vara likadan, för då är man ju en perfekt människa.

Förstår ni hur jag tänker?

Sån är jag. Just nu består mitt liv av att försöka hitta ett sätt att fortsätta vara jag, jag kan inte ta bort mina höga krav, men jag kan försöka leva MED dom.

Det går väl sådär.

Jag sliter som ett djur med att vara stabil, tänka positivt och ta det lugnt.

Jag vet inte hur många gånger Christer sa åt mig att ta det lugnt igår, när jag befann mig på akutlabbet. Allt ska göras och helst på en gång, inte samtidigt men väldigt löpande efter varandra.

Hoppas jag inte får en hjärtinfarkt, det vore hemskt onödigt.

Nu ska jag luncha med Maria :) Mycket trevligt!