Idag hade jag helst velat vara hemma och eldat i tunnan :D

Och efter det naturligtvis grillning med den absoluta favoriten.

Men istället ska jag jobba kväll. Så jag hoppas alla håller sig i skinnet.

Ljuspunkten i det hela är att jag får åka hem imorgon istället för att jobba hela dagen som jag brukar.

Så väck mig bäst ni vill!

Jag hoppas solen kommer fram imorgon så man kan få njuta lite av den medans man poar på i trädgården.

Gör den inte det, då blir det IKEA-montering...så det kan bara bli bra imorgon.

Pyret är ganska lugn nuförtiden. Det vrids och töjs lite då och då men sällan några stora, häftiga rörelser.

Jag hoppas det är bra.

Lite hicka och några tecken på att det börjar bli trångt.

Ska till BM på torsdag och då får jag se om järnvärdet blivit lite bättre eller om jag verkligen måste köpa blutsaft den här sista tiden. Och så får jag höra hjärtljuden igen.

De brukar gå väldans snabbt, de här besöken. Men det är väl också bra. Hon ser inget som är fel, tolkar jag det som.

För övrigt så är den akustiska versionen av Robins låt mycket bättre än den versionen som vann Melodifestivalen.

Ha den bästa av Valborgsdagar :D

Vilket slut på en bra dag..

Jag var alltså på en föräldragruppsträff själv, då knut inte blivit riktigt frisk. Denna gången skulle vi prata om smärtlindring och se en film.

Ända sen hon började prata om den där filmen har jag tänkt tyst för mig själv "hoppas det inte är en förlossningsfilm, som visar ALLT"

Vad tror ni det var..?

Dock något förskönat med lite snack emellanåt, om hur stark kvinnan är och vilken "kraft" som bor inne i varje kvinna.

Jag har läst mycket om förlossning och trodde att jag hade en ganska klar bild av hur den skulle te sig.

I helvete heller.

Att se de där 3 kvinnorna, från första värkarna tills bebisen låg på deras mage....Ja, det var magstarkt.

Stel sjukhusmiljö, knäpptyst förutom deras stön och kvidanden och naturligtvis det visuella.

Alla i rummet satt knäpptysta efter den där filmen. Chock, skulle väl kunna förklara uttrycken vi hade i ansiktena.

Och jag kände mig så väldigt ensam.

Jag förbannade magsjuka och försökte önska med varje fiber att Knut skulle kliva in genom dörren, för jag kände att efter denna apati som infunnit sig, följer ett paniktillstånd.

Barnmorskan frågade om filmen var bra, om den gav oss något.

Ingen svarade..

Hon babblade vidare och jag lyssnade ärligt talat inte. Något om papporna kanske..

"Ser ni fram emot förlossningen nu då?"

Två svarade... Nej...

Jag tog mig hem innan muren föll. Jag fick koncentrera mig ganska hårt för att överhuvudtaget inte tappa fokus på vägen och alla bilar.

Kommer hem, slänger väskan på golvet, hör att knut pratar och jag svarar. Det var nog något om melon för den var framme sen..

Går upp för att ta på mig bekvämare kläder och fastnar på sängen.

Jag tog mig ingenstans.

Och så kom tårarna.

Vårflod skulle kunna beskriva mängden.

Varenda fiber i mig ville inte befinna mig i samma position som de där kvinnorna.

Jag ville inte ta in att jag snart kommer ligga där... så utlämnad och utom kontroll.

Det är skitsamma vad som kommer efteråt, JAG VILL INTE!

Som sagt, jag trodde att jag greppat det mesta men den där råa rädslan som rev i mig var..inte att leka med.

Knut kom upp efter ett tag, när det värsta kommit ut och fick sig nog en liten chock.

Då fick han bli den tröstande sambon igen...

Det är såna gånger jag tackar vad det nu var som förde oss samman. Han får ner mig på jorden igen.

Jag kommer klara av det när vi väl är där men jag kommer inte gilla det. Jag vill bara ha vår lilla skrutt.

Jag får ha hemresan som ett slags mantra... "snart får vi åka hem...snart är det över..."

Nej fy...jag ser inte fram emot det.

Peppande va?

Jag har läst någonstans att just den här chocken ska komma, för att allt ska landa, på ett sätt.

Ja, jag hoppas vid Gud att jag slipper den där känslan igen.

Om vi tar lite roligare ämnen....

I helgen hälsade mamma och pappa på oss. Vi tänkte ta en shoppingtur nämligen.

Då tog Knut och blev magsjuk så guldskimret försvann litegrann men vi hade ju naturligtvis den trevligaste av helger ändå :)

Mamma fick lite kläder och lite smått och gott inhandlat, min bror fick nytt porslin och nya glas, pappa shoppade till byggena han pysslar med och jag fick lite bebissaker inhandlade :)

Det enda vi saknar nu är en skötbädd, av de mest basala sakerna.

Så det känns väldigt skönt, att vara förberedd.

Jag känner mig lite slut, både psykiskt och fysiskt så jag avslutar med några kort från påsken, på en riktig best ;)

   

Oh!

Jag har varit lite duktig iallafall... det finns numera ett gästrum i trappen, avskilt och mysigt :)

Mamma provsov i det och det funkade tydligen bra :)

 

Ni får dock bara se tyget änsålänge ;)

Nu ska jag tröstäta glass.

Och fullastade timmerbilar ser ut som ilskna frustande tjurar när det är blött på vägen.. Vätan sprutar hejdlöst kring däcken likt sanden när tjuren springer mot dig.. "flytta på dig, annars gör jag det åt dig!"

Mensnön försvinner iallafall och det är väl på tiden.. Igår grävde jag nämligen fram blåbärsbusken och hallonbusken ur 3 dm snö.. Stackarna..

Och tröttare än trött är jag..så nu blir det en nap på bussen :)
Det gör säkert inte saken bättre...men det är skönt :)

"Alla förhållanden följer samma mönster… I början är du förälskad. Du längtar efter telefonsamtalen, beröringen och du gillar din partners små egenheter. Att falla för din partner var inte svårt, nej, det var tvärtom en helt naturlig och spontan upplevelse. Du behövde inte GÖRA någonting. Det är därför man säger att man ”faller” för någon.
Människor som är förälskade säger ”jag föll som en fura” eller ”det sa bara klick”. Fundera på uttrycken. Det antyder att du bara stod där, utan att göra något, och så plötsligt hände något dig.
Att bli förälskad är en passiv och spontan upplevelse. Men efter ett par månader eller år tillsammans, falnar glöden. Det är ett naturligt mönster i ALLA förhållanden.
Sakta men säkert blir telefonsamtalen (om dom alls kommer) en källa till irritation, beröring är (när den väl sker) inte alltid välkommen och din partners egenheter är inte längre charmiga, dom driver dig till vansinne. Symptomen för det här stadiet varierar för varje förhållande, men du kommer att lägga märke till en dramatisk skillnad mellan det inledande stadiet när du var förälskad och det efterföljande stadiet som är betydligt tråkigare och stormigare.
Det är nu som du och/eller din partner kan börja fråga er ”’Är jag med rätt person?”. Och när du tänker tillbaks på den glödande kärlek ni en gång hade kanske du börjar längta efter att få uppleva det med någon annan. Det är nu förhållanden rasar samman.
Hemligheten med att lyckas i ett förhållande är inte att finna rätt person, det är att lära sig att älska den person man har hittat.
Människor skyller ofta sin olycka på sin partner och börjar söka efter bekräftelse och tillfredsställelse utanför förhållandet. Resultatet av sökandet kan se ut på många sätt.
Otrohet är det vanligaste. Men ibland gräver människor istället ner sig i arbete, en hobby, vänskap, överdrivet tevetittande eller missbruk av olika slag. Men lösningen ligger inte utanför förhållandet. Det ligger inom det.
Jag säger inte att du inte kan förälska dig i någon annan. Självklart kan du det och tillfälligt skulle det kännas bättre. Men några år senare skulle du vara tillbaks i samma situation.
Skälet till det är, och lyssna nu noga:
Hemligheten för att lyckas i ett förhållande är inte att hitta rätt person, det är att lära sig älska den person du har hittat.
Att bibehålla kärleken är inte en passiv eller spontan upplevelse. Du måste jobba på det, dagligen. Det kräver tid, ansträngning och energi. Viktigast av allt, det kräver vishet och förnuft. Du måste veta vad du ska göra för att få det att fungera, det finns inga genvägar.

Kärleken är INTE ett oförutsägbart mysterium som varken du eller din partner kan påverka utgången av. Precis som att fysikens lagar styr universum, finns det på samma sätt lagar för förhållanden. Om du vet hur du ska tillämpa dessa lagar är resultatet förutsägbart.
Kärlek är alltså ett ”beslut”, inte bara en känsla.
Kom ihåg: Du avgör inte själv vilka människor som kommer in i ditt liv. Däremot är det upp till dig att bestämma vem som får gå, vem som får stanna och vem du vägrar att släppa taget om! ♥"

:)

Ledig fredag!

Gud så skönt.. Och så fick jag solsken!

Så dagen började med ett barnmorskebesök där allt var som vanligt. Alla värden var bra och jag håller mig perfekt inom kurvan.

Mitt Hb hade sjunkit lite, litegrann så något mer järnrik kost blir det hädanefter.

Och så tog jag reda på hur mycket jag gått upp.... 5 kg!

Jag var faktiskt tvungen att fråga om det var för lite men hon sa att helst ska man inte gå upp mer än 10 kg och hon var säker på att tillväxten hos skrutten inte alls var dålig.

Kändes skönt att veta.

Sen shoppade jag lite. Trädgårdsnät, en vajer med tillhörande förankring (till "gästrummet") och mat.

Så nu ska jag ut och försöka göra färdigt jordgubbsskyddet.

Katter och fåglar i all härlighet, men inte i mitt jordgubbsland.

Så ut i skogen och leta en pinne eller två som är flexibla nog att böja.

Sen blir det in och försöka fästa vajern där jag tänkt att den ska vara.

Och senare i helgen får min racer sina sommarsulor. Snygging :)

Jag tror dock att jag, mot min vilja, kommer få be min bättre halva göra det jobbet denna gång...

Man vet aldrig, det kan säga Snap! och sen har jag besvär med ryggen resten av livet.

Inte precis en drömstart på föräldralivet.

Nämen nu pockar solen på extra mycket.

tjo!

 

En riktigt härlig vårdag är det här idag. Det var varmt att sitta i jeans och linne!

Det är såna gånger man känner sig rik och tacksam, när mna kan sätta sig ute och bara njuta av nuet en stund.

Igår var det som sagt första Föräldragruppsträffen och jag var väl inte jätteupphetsad efteråt.

Det var väldigt trevliga mammor och pappor med men själva mötet gav inte så mycket.

Mycket hade jag redan pratat av mig med andra människor och psykologen gav mig inte så mycket.

Men...det var första mötet och jag tror det blir bättre nästa gång. Då ska det pratas om själva förlossningen.

Vi har iallafall tidigaste datumet i vår grupp... Jag kände mig dock inte störst och vi var de enda som hade inhandlat vagn, bilstol och sådant..

Så går det när man är ett kontrollfreak och en planeringsgalning :)

Milt överdrivet ;)

Jag har inte vägt mig en enda gång sedan invägningen men jag tror inte att jag gått upp otroliga mängder ändå. Det kan ju ändras förståss.

Jag ser iallafall inte ut som en blåsfisk :)

Och bristningarna ger jag faktiskt blanka tusan i just nu.

Hur ofta ska man gå med magen i vädret?

Nä, sånt är livet. Jag tyckte det var skitjobbigt när första bristningen kom men ja, vad ska jag göra åt det?

Det är bara att acceptera.

Ryggen börjar dock protestera allt oftare. Först en molande värk och sen kan det stråla några gånger, ibland tappar jag musklerna en sekund eller två. Om jag inte hunnit sätta mig ner och sträckt ut ryggen förståss.

Så nu blir det till att tänka till både två och tre gånger innan jag gör något med nån patient på jourtid.

Att skada ryggen kan gå fort.

Det var några i gruppen som var sjukskrivna för ryggvärk.. tänkte för mig själv då att jag kanske har ganska bra ryggmuskler ändå, som stabiliserar lite?

Jag hoppas det iallafall :)

Och snön smälter rekordfort nu. Från en meters tjocklek är den nu nere på 30-40 cm.

Skönt!

Jag vill ha grönska!

Och det här slasket och det leriga är enbart störande.

Speciellt när det finns små kattassar i grannskapet som älskar varma bilhuvar......

Åh...45 minuter till avfärd. Jaja.. efter den är det bara 3 jourer kvar.

Ja nu har den börjat igen...denna gång heter den, föga förvånande, Beach 2013.

"Gå ner 4 kilo i veckan, platt mage på 3 veckor, ät vad du vill rasa i vikt!"

Känner ni igen det här?

Visst påverkas man..mer eller mindre. Vissa kanske bara börjar tänka på vad de stoppar i sig, vissa börjar tokträna och äter sig griniga på pulverdieter och de flesta (hoppas jag) har den mer normala inställningen och tänker att nu ska jag iallafall börja promenera varje dag..

Jag påverkas...och tyvärr speciellt nu. Och ja, det har jag fått höra att jag inte ska bry mig. Det är ju normalt!

Sluta tjata tänker jag.

Jag känner som jag känner. Punkt.

Jag mår inte dåligt om det var det ni tänkte på. Jag tycker helt enkelt inte om känslan av att ta plats, mer än jag brukar, att känna ryggen protestera och fötterna göra ont.

Så jag planerar lite smått gällande tiden efter den lilla älskade har kommit till.

Jag har inga stora planer.

Jag hade det först, när jag var ung och dum :P (några veckor sen alltså....)

Då tänkte jag köra strikt på LCHF och börja springa så fort Knut kommit hem från jobbet, inte varje dag men varannan.

Visst svävade jag i det blå?

Mjo...jag tyckte det jag med.

Så...nu tänker jag först och främst se till att sockerbomberna i huset inte existerar, vila när jag kan och gå ut och gå varje dag.

Och träna litegranna, när jag känner att jag kan börja med det...

Så...då skulle ju den här boken vara ett välkommet tillskott i min bokhylla:

 

:)

Men jag snubblade över att fräsigt citat när jag letade efter kost för nyblivna mammor..:

"Minska på alla kolhydrater som är vita och alla ämnen som inte din farmor känner igen på innehållsförteckningarna. Det räcker långt."

Så nu tänker jag ha momma och farmor i huvudet så fort jag stoppar i mig något ;)

Och jag tänker, under en längre tid, ignorera alla tvättbrädsmagar som envist poppar fram här och där.

Imorgon är det dags för första Föräldragruppsträffen. Det ska bli väldigt intressant!

Jag kommer ta med mig några nävar salt så jag inte skrämmer upp mig själv men fortfarande, kul!

Och jag längtar till sista helgen i april!

Då kommer mamma och pappa och hälsar på. Och så gör vi en tur till Sundsvall för lite inköp :)

Då blir det hyllor till badrummet, byrå till skrutten, atteraljer till trappen/gästrummet och förhoppningsvis en skötbädd och en skötväska.

Det är mysigt att längta.... :)

Nog med detta tomprat!

Ny vecka, nya tag!

 

Nu är det mycket i huvudet igen..

Men så blir det väl alltid när jag börjar planera...tänka på sommaren..på alla projekt.

Som iallafall existerar i mitt huvud.

Lägg sedan till ett litet barn på det.

Mhm...jag gräver ner mig själv, eller hur?

Så...jag försöker stycka upp alla sakerna. Vad ska ajg börja med? Vad klarar jag av att göra själv och först och främst, vad har vi råd med..?

Så...jag kommer börja med ett elementskydd i hallen. fyra brädor och..nånting...som döljer själva elementet.

Sedan kommer jag slipa bort den fula bruna färgen från förrådsdörren, byta handtag och måla den vit. Allt detta har jag redan så...no expenses!

"Bara" tid.

Sedan....kommer den sista av väggarna.

Fasaden.

Och det enda jag kan göra där...är att måla.

Så där säger jag ingenting förutom inköp av virke så jag kan slutföra min del. Ingen stoppkloss här inte, men heller ingen stressmaja för nån annan.

Sen har jag inga fler planer för mig iallafall...för då är vi mest troligt nyblivna föräldrar.

Så då antar jag att renovering inte ligger så nära i tanken.

Varken i intresse eller ekonomiska tankar.

Som jag nämnt förut...det är ju fortfarande några saker till som ska inhandlas :)

Missförstå mig inte, jag längtar som en tok!

Men jag är som jag är...planerar och vill saker. Och jag gillar ju att greja och dona i huset så..det är klart det krockar några tankar då och då.

Och jag är tokigt glad att veckan bara är 3 dagar lång. Det räcker för mig!

Snart börjar jag räkna dagarna.. 17 maj...sista arbetsdagen.

Whatever!

Nu är det dags för lite...vila...iallafall.

Sömnen är inte vad den brukar just nu. Förståeligt :)

 

"Accuse me please...." En stark resa är väl för härlig att se på..

Thjaa.. Nu är påsken upplevd och arbetshelgen gjord... Skönt! Det märks att det går ganska fort nu på slutet...

Jag får se hur det blir med vardagsjourer..

Och så har vi hunnit med ett ultraljud också :)

Det var mycket svårare att se denna gången, men så kan det vara när man är 1600 gram stor :) Man får helt enkelt inte plats på skärmen som man gjorde när man var 17 veckor :)

Och det var mycket rörelser..det både kändes mycket och syntes, otroligt kul att se.. Vårt lilla knyte är ett energiknippe.. Bådar illa för nattsömnen :P

Allt är normalt som tur är.

Om det blir någon nästa gång, tänker jag iallafall gå till barnmorskan i Sollefteå och inte i Kramfors. Hon var både trevlig och inbjöd till diskussion utan att ens behöva fråga något.

Det kändes helt enkelt lite tryggare.

Nu är det så kort tid kvar så jag tänker inte byta.. men OM det blir en nästa gång :)

Lite bilder från påsk kanske?

    

Härliga buan, varmt och mysigt om än lite molnigt. Jag trodde jag skulle klara mig med min väst och lösa, tunna byxor. Tss...kalllrumpen!

Har man bara vett att klä på sig blir tillvaron mycket bättre :)

 

Den här kartongen känner väl alla strömsundare igen...men för er som inte var där: Butikschefen på ICA stod och delade ut dessa i utgången, iklädd en kycklingdräkt.

Mycket trevligt påhitt :) Det känns bra när de som har lite högre positioner på arbetsplatser också kan vara jordade och bjuda på sig själva på det sättet.

Stort plus!

Och för övrigt var han inte snål...istället för att ge en kartong till ett sällskap fick varje person i sällskapet en egen kartong....

Behöver jag säga att det blev kvar två kartonger..?

 

:D

 

Enzo gillar också buan :) Men bara om han får vara inne med oss eller nere vid stranden där vi sitter.

4 meter är uppenbarligen för långt bort...så då klagar vi.

 

Pappa tog med släden så hundarna inte bara får sitta fast i en kedja hela helgen.

Långfredagen blev premiärtursdagen.

Simba ser något vilsen ut och det är ganska förståeligt. Han brukar sitta i mitten på spannet eller längst bak.

För han är ingen ledarhund. Inte på en fläck.

Men eftersom han är den enda renhåriga draghunden just nu, hamnade han längst fram. Där borde han väl känna att han ska springa, enbart??

"Varför sätter de mig längst fram för.....?"

 

Helt vilsen är han inte..efter ett tag begrep han att det var längst fram han skulle stå...men helt tillfreds är han inte.

 

Tjoho! Det här ser ju bra ut! Springa älskar vi! Allihopa!

 

...och här går det åt skogen.

Enzo tyckte det var mycket roligare att vara en bråkstake och hoppade på Tivo istället.

Och när Simba fattade varför farten avtog, hoppade han på också, opportunist som han är.

Pulsen steg avsevärt och både jag och mamma sprang ner för att minska skadorna.

Jag högg tag i Aikon så fort jag bara kunde, då han, iallafall förut, älskat slagsmål.

Såhär i efterhand kan jag nog tro att han var inte ett dugg intresserad av att vara med i ett sånt fjuttbråk...då hade han troligen hamnat där, med tanke på att han består enbart av muskler och päls.

Och ett jäkla envist humör.

Men resten av pälsbollarna var en enda hög av hund och linor.

Det gick som tur var bra, Tivo fick ett litet jack under ögat men inget mer.

Enzo fick sig lite välförtjänt skäll av pappa och fick erfara vem det är som bestämmer. Det är då definitivt inte en liten yngsting.

Simba fick sig också en skopa men jag blir brydd om han överhuvudtaget begrep vad som hände.

Sen sprang dom.

 

Efter den dramatiska slädturen tog vi oss en skotertur. Jag fick åka med pappa. Bak på Knuts skoter finns det inte en chans att jag platsat. Och då har jag dessutom haft en purken sambo som inte fått köra som han velat :)

Det var meningen vi skulle till Ringvattnet men istället hamnade vi hos momma :)

 

Mycket mysigt. Elda i grillen går hur bra som helst. Maten smakade lika bra där :) Och vädret var inte lika bra längre heller så det kändes skönt att vi landat där istället för skogen nånstans där det blir mycket mer bestyr för att få lite varm mat i sig.

   

Hem till värmen!

Eller ja... den mindre kalla stugan. Det tar ett tag att elda ur råheten ur väggarna. Så elda...det är vi bra på :)

   

Här har vi en riktig veteran.

Tex som är 16 år alldeles snart, får bara vara. Att ta med han i ett spann skulle enbart resultera i att vi har en hund mindre. Är man över 90 år, ja då får man göra lite som man vill.

Sova inne på nätterna och springa lös hela dagarna, när vi var hemma på gården.

Och sov...det gjorde han mycket. När han väl tog sig ner på golvet/marken.

Vilket bestyr!

Det måste vara väldigt gruvsamt då man snurrar fem varv innan man lägger sig ner.

Många gånger såg vi honom sitta och sova..Gungandes fram och tillbaka av trötthet, men lägga sig, det skulle han inte.

Men rätt var det är blir han pigg som en mört och springer några varv runt huset eller gården!

Och när resten av hundarna for ut på slädtur satt han grinandes, fastsatt uppe vid stugan.

Men han ylade inte som han brukar, nej, denna gången lät han som en anka.

Stackars gamling..

Varken öronen eller stämbanden vill vara med längre.

Hyfsat makalös hund dock, han har aldrig varit sjuk och jag tror knappast han varit skitig nån gång heller.

Och inte heller har han varit nån slagskämpe.

Fina Tex.

 

   

Påskaftonen blev väldigt, väldigt fin vädermässigt så vi tog och flyttade runt vovvarna så de skulle få ligga och mysa i solen. Detta resulterade i en Tivo på bryggan.

Jäklarns vad han mådde gott.

   

Det gjorde visserligen vi också. Mamma hade grävt ut en perfekt "solhylla" på skärtorsdagen så vi invigde den tillsammans med Susanne.

 

Drinkpinnar gör allting godare :)

     

Här kommer våra påskgäster! Ända från momma i Hillsand :)

Kevin körandes den tappra kämpen: BR:n. Encylindrig veteran.

Moa bakom som får hålla koll på släptåget....

Pappa och knut hade fått rycka ut då BRn inte tänkte vara med i år. Men efter lite bytna tändstift, bensinshottar (för skotern naturligtvis....) och lite TLC startade den.

Sen drog de tappra hjältarna ut på en tur för att jaga lite mil.

 

...Moster C och Emma :)

 

 

Här kan jag lova att vi har en Tivo som är lycklig. Han är en riktig gobrösjens som älskar att bli ompysslad på alla sätt och vis..

   

Livet på en pinne.

:)

 

Finally! Mat ;)

   

Tillbaka efter några mil i skogen.

Mina fina Knut och världens bästa pappa :)

Det går inte ha bättre människor runtomkring sig än vad jag har.

 

Vi fick ytterligare lite gäster, denna gången från "Hallonholmen" ;)

Det är alltså bara några hundra meter bort. cirkus.

Toktrevligt!

Det är såna här gånger jag känner att jag bor på tok för långt bort.

 

Här tog mitt batteri slut. Naturligtvis eftersom jag hela tiden haft den ute med mig, i kylan....

Så jag missade den absolut bästa bilden någonsin.

Håkan med Ante på skotern, dragendes på en pulka och en till Håkan på bob efter pulkan.

Jag svor :)

 

På påskdagen var det dags för den årliga pimpeltävlingen!

Denna gången anordnad av Ersarna, stugan bredvid oss.

Alla får vara med, inte bara vi som bor i Envågen men man måste ju börja någonstans :)

Hillsandsfolket anslöt sig också men de hann inte dit till startskottet. De pimplade en stund iallafall, bara för att :)

   

Det var ett riktigt aprilväder, precis som förra året. Solsken, blåst, snö, vindstilla och lite solsken igen.

Men vad gör väl det..?

:)

 

Micke hade slagit på stort med priserna!

Den där whiskeyn kan jag lova, är väldigt exklusiv ;)

 

Årets fångst!

Micke vann, igen...men vad gör väl det? :)

Firrarna hade tydligen nyligen kommit in från djupen, eftersom de är så mörka..

Pappa bidrog iallafall med en fångst han med, dock inte störst :)

 

Sen var dags för mat igen!

Och lite prisutdelning :)

Micke, Bengt-Oven, pappa och en sörlänning från Mickes sällskap fick varsitt pris.

     

Alva :) Mickes nyförvärv.

       

Efter pimpeltävlingen var det dags för en påskmiddag. Hillsandsfolket bidrog med själva maten och jag med efterätten.

Mycket enkel men faktiskt väldans god.

En mazarinkaka med flätad grädde ovanpå (det ni!)

Till detta blev det Limemarinerade rårörda hallon.

Yummie :)

Det blev inte så mycket bilder just då, av förklarliga skäl.... men vi satt inne och myste iallafall :)

Egentligen skulle jag ju ha suttit ute på altanen och skrivit allt det här. I solen!

Men...jag är lite klen nuförtiden så jag orkade helt enkelt inte skotta bort all snö som ligger där just nu.

Men jag längtar efter att kunna sitta där och mysa med en kopp te och bara njuta.

Förhoppningsvis blir det många såna morgnar i sommar. Om jag har tur :)