As always finner jag mig tjurig och less på lördagskvällen när jag är på jobbet.

Kanske för att jag är mitt i hopen av jobb och jag är alldeles ensam här.. Denna gång var jag lite smartare än mitt humör och jag slängde ner några skivor bland alla matlådor.

Skönt!

Två plus:

Bokningarna blir mycket roligare att hålla på med.

Kvällarna kan spenderas med slösurfande tillsammans med sanslöst bra musik - resulterar i MYCKET bättre humör.

Dock drar musiken igång tankeverksamheten också...kanske beror på mina många timmar av enbart musiken som sällskap.

Jag kopplade länge ihop musiken med mina känslor, fick utlopp och blev lugnad, framkallade lycka och ibland sorg när jag behövde det.

Ibland kan det vara rätt skönt att bara sitta och låta musiken föra dig bort från verkligheten, oavsett var du hamnar.

Verkligheten kan fortfarande vara alldeles för obarmhärtig för mig. Jag vet inte om det beror på att jag kanske är för hård mot mig själv eller om det faktiskt är så att jag inte följt Min väg, den vägen som får mig att må bäst.

Vilket i sig är underligt, borde man inte automatiskt följa den?

Omedvetet?

Varför viker man av på en stig som åsamkar obehag eller smärta?

Lathet kanske.

Lycka ges inte magiskt till dig...visst arbete krävs. Oavsett vad det gäller.

Uppenbarligen orkar man inte alltid med det där....Det är då man är besviken på sig själv, eller faktiskt också på folk runt omkring dig...Överföring kan vi kanske kalla det.

"Kommunikationen går faktiskt åt två håll....."

Be the better person.

Karma tror jag på. Gör något bra så får du något bra tillbaka.

Jag vet...ibland orkar man inte.

På senare tid (veckor) har jag funnit mig inte orka. Jag har bara lagt av allt.

Allt och alla jag borde komma ihåg. Och det hände omedvetet.

Jag vägrar skylla på graviditeten.

Men vad ska jag skylla på då? Det är den enda faktorn i det här som har förändrats.

Eller har jag gett upp?

Lagt ner den sidan av mig som får saker att hända...

Det känns att tänka på det...det är inte trevligt.

Skitjobbigt, och jag har bara mig själv att skylla.

Jag har alltid haft mina förebilder och dessa förebilder har ibland suttit på hyfsat höga piedestaler..

Kan de göra annat?

Den ena är ett varmhjärtat helgon, med glädje och ork till alla.

Den andra har alltid tid för andra och kommer dessutom ihåg alla, kommer med kloka ord och kan lyssna oavsett vilken stress som minuten tidigare hägrat hos henne.

Man ska inte jämföra...har ni hört den förut?

Har ni också hört att det är nyttigt att jämföra...LAGOM mycket?

Det där förbannade Lagom.

Vem bestämmer vad som är lagom?

Livets dans...dansen med svåra steg.

Just nu har jag tappat takten och har dessutom lite skavsår.. Får jag bara sitta vid sidan om, läka hälarna och ladda om mina Happy-batterier?

Eller blir det skandalrubriker där man skriker om hur kort livet är?

TA VARA PÅ DAGARNA!

Ibland spyr jag på alla förmaningar om Carpe Diem.

Det är fult att bara vilja vara..och ska du bara vara, se för guds skull till att du slitit sönder dig innan, annars är du bara lat.

Jag är lite svart eller vit ikväll...jag kanske är lite bitter.

Men inte så mycket att jag tänker ha dåligt samvete för det. Återigen, det är jag som försatt mig i den situationen.

Jag har varit lite ytlig på senare tid. Inte haft speciellt mycket matnyttigt att bidra med..

Jag har tagit en paus som sagt. Jag har inte kunnat framana tankar som varit värda att skriva ner.

Jag tänkte ju att min blogg aldrig skulle bli en sån där, "idag har jag........" och en massa tomt, bedrövligt babbel.

Ändå blev den det ett tag.

Eller så kanske det är så att jag varit på ett ställe i livet där allting bara varit...bra.

För det här var ju nämligen min ventil. Där allting skulle komma fram, ocensurerat.

Jag har nog varit lite feg där...många gånger.

Man kan inte skriva vadsomhelst på nätet...och jag kan inte alltid lita på att ni tolkar det jag skriver på det sätt jag menat.

Det kan bli väldigt fel...

Änsålänge har det gått bra. Tror jag. Jag vet ju inte vad ni går och verkligen tycker om mig.

Jag tänker inte säga att jag inte bryr mig, för då ljuger jag.

Många gånger sitter jag och funderar på vad jag är bra på. För att boosta mig själv...

Det enda jag kan komma på är att jag är jävligt duktig på att tänka.

Jag kan tänka flera våningar djupt, flera månader (om inte år) framåt och jag kan tänka nyanserat. Att allt kanske inte är vad det ser ut att vara.

Jag hade velat vara duktig på något..praktiskt.

Typ matlagning, bakning, inredning, träning eller varför inte sociala sammanhang?

Som min sambo, som man kan slänga in i ett rum med vem som helst, och efter ett tag har han minglat sig runt och skaffat sig både vänner och bekanta.

Ja...jag tror han känner fler människor i ström än vad jag gör nu. Tillochmed vem som bor vart eller vem som är släkt med den andra.

Min Knut :)

Den med många nyanser.

Ojdå, jag borde sova nu. Jag har ju faktiskt beredskap.

Tjing.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja..när det inte blir så mycket yoga..Är det skoj att fixa lite bilder :) ...

Från och med nu kommer denna blogg bara innehålla bilder från min yoga.. för den som vill se. Farmor mest ;) ...