Men jag vill !

Schnauzrar är så jäkla tuffa :)

Hemma igen efter en jourkväll och vanlig arbetsdag. Det var inte min kväll men vad gör man inte för sina kollegor?

Jag fick ju som tur var, en väldigt lugn kväll. Och sova fick jag så då har jag absolut ingenting att säga till om.

Har nyligen ramlat över ett hus som jag blev tokigt kär i. ( vilket hus i raden är det undrar ni... too many ;)

Nu kommer vi inte köpa det men a girl can dream.

Jag gillar vårt hus, även fast det är mycket att göra.

Det har charm och framförallt så har vi bott in oss. Vi kan alla små egenheter och vet hur de ska hanteras.

Planlösningen är väldigt egen, det finns inga standardmått här inte. Vilket gör renoveringar OTROLIGT spännande.

För att inte tala om tapetseringar. Puh!

De förbannade hörnen ser ut som en mindre slalombana och det blir veck då huset fortfarande rör sig.

Mja, toknöjd är jag inte men jag trivs här, och det är det allra viktigaste.

Vi har tak över huvudet, låg boendekostnad och det är lugnt här, trots att vägen ligger nära.

En nackdel med att bo här är att man inte blir särskilt sugen på promenader då man vet att i slutet av promenaden, då man redan är lagomt mör i kroppen, då väntar en bergsbestigning för att överhuvudtaget komma hem.

Vilket man iochförsig kan vända till något positivt. En jäkla omgång för lår och rumpa!

:D

Och nu har jag slängt allt jäkla onyttigt vi har. Fy faen för sötslisket manstoppat i sig!

Min självdisciplin har åkt ut genom fönstret ska ni veta.. Och när jag väl bestämmer mig för att göra ett ryck måste jag se resultat DIREKT, annars tappar jag suget helt.

Det är tur jag har ett sånt jobb där man är uppe och rör sig hela dagarna, annars har jag rullat fram. Helt sanningsenligt.

Vilket jag hatar att inse varenda gång tanken slår mig lika hårt som ett brännbollsträ som slår en riktig långboll.

"Det är bara att komma igång! Ge dig fan på att nu är det nya tag, ny rutiner!"

Jaaa... men jag har fastnat i en för liten stol.. Jag ska....

Vi är OTROLIGT duktiga på att hitta på undanflykter, jag och mina kära sambo... Lata till naturen indeed.

Det trodde jag aldrig, om du hade frågat mig i gymnasiet.

Jag älskar ju träning!

Det känner jag när jag kommit in i det... Men jsut nu känner jag mig så jäkla tung att det bara är nertryckande.

Jaa, det är så fel inställning att det bara skriker om det, you dont need to tell me.

Och för övrigt för det övriga, varför fastnar jag på att knut inte tränar..?

Det var väl jag som ville träna?

Jag är allt en liten knäppgök.

Och ohälsosam!

Fruktansvärt oattraktivt om ni frågar mig.

Oh well, jag har iallafall fint hår :D

Tonade det igen och nu blev det lite rödare än jag trott men jag fick fina kommentarer så då kan jag nog vänja mig.

Nu blir det läggdags med en miljon funderingar igen.

Nighty night!