Det är så man ska tänka.

Även de gånger det känns som mest långt bort, ska man göra det.

Och det är riktigt tufft. Det är svårt att visualisera hur situationen ska bli ljusare, bättre.

Jag övar på det, men jag är långt ifrån bra på det.

Man skulle kunna säga att jag är kass på det, faktiskt.

Jag önskar jag var som momma, eller som mamma. Alltid se det positiva i saker och ting. eller ja, det är väl inte alltid, men väldigt ofta.

Så, here it goes:

Det positiva med ögoninflammationen är att mina ögon får vila från smink och jag får lära mig att folk inte ser annorlunda på mig bara för att jag känner mig som ett spöke. Världen går alltså inte under om jag visar mig all natural. Stort plus!

Att vara sjuk får en att uppskatta alla dagar man är frisk.

Det positiva med vikten (detta var det svåraste...) torde vara att jag vet att jag är frisk. Kroppen tar upp saker som den ska. Jag har.... ekonomin nog för att kunna köpa för mycket mat. Jag vet, den var dålig.

Jag får lära mig att inte ta min kropp för givet, jag får lära mig att den måste tas om hand, annars förfaller den och det är inte roligt.

Det är ju egentligen helt logiska saker!

Varför är man så dum och inte tänker i dessa logiska banor hela tiden??

Kan ni svara på det..?

Gör ni det?

Och jag känner mig som en tjatkärring nuförtiden. Jag är rätt säker på att det är ett direkt resultat av mina... negativa tankebanor. Man lägger energi på fel saker vilket gör att små, meningslösa irritationsmoment blir stora som berg. Och jag har inte konditionen att bestiga det.

Jag har nog gjort många Mount Everests på senare tid.

På många sätt är jag besviken på mig själv för att jag... inte är så bra som jag trodde att jag var. Jag är ju, helt plötsligt, den gnälliga kärringen jag absolut inte ville, eller trodde, att jag skulle bli.

Hur kunde det bli så?

Men, för att återgå till den positiva sidan, jag är medveten och kan göra något åt det här nu.

Till att börja med, måste jag nog komma ihåg att i ett förhållande finns det två individer, helt olika individer som båda måste se till sig själva då och då. Man ska vara två pusselbitar, den ena olika den andra så att man passar ihop. Right?

Inte två lika pusselbitar, hur skulle det gå då?

Du kan vända och vrida och vålda hur mycket och hur länge som helst men till slut blir du bara trött och har ont i fingrarna.

Jag måste alltså se till min egen pusselbit, slipa på den och göra den mjuk och fin.

Jag kanske ska börja med att sova, för att bli frisk.

;)