Jamen...är ni sugen på bilder?

:)

Okej.. här kommer några stycken!

Det blev många sena kvällar och när mörkret infann sig var de tappra två fortfarande ute. Bygglampan fick vara en trogen tjänare :)

   Under tiden grabbarna snickrade och grävde och joxade på, infann ajg mig i farstun och fräschade upp den... Minns ni hur det såg ut?

Taket var tokrött och väggarna mörkt gröna. Hittade tyvärr inga bilder just nu.

Såhär snyggt blev det nu!

Champinjon heter färgen på väggarna...lite gräddigt tycker jag. Och fräscht vitt i taket :) 

Det var så SKÖNT att byta siffror. Förstår ni varför?? :D

Titta titta....vad fint det är här nu :D

Det är fortfarande en stor hög med grus på vår gård men den får vara en liten stund. Det känns som att kroppen måste få vila lite, den gör ont!

Större delen kommer nog hamna ute på gårdsplanen.

Jag är toknöjd!

(Filtrera bort filten sålänge, vi har inte löst den biten än..)

Och annars?

Ja, jag var och provade ut en hörapparat idag.. Känns fortfarande lite konstigt, speciellt när hon sa att jag helst ska ha den varje dag. Vilket inte är så konstigt, hjärnan kommer ju vänja sig vid att jag hör på ett visst sätt...

Så här ser den ut, fast jag ska ha en som är i silver.

Och den såg stor ut på den här bilden men jag såg den knappt när hon visade på sig själv.. Känns skönt!

Jag får väl hitta på nån frisyr som döljer den lite om det känns dumt.

Jag kunde inte ha en som satt helt inne i örat, dels passade det inte för min typ av nedsättning och dels täpper den till helt och hållet och då får inte min hörselgång nån luft alls vilket resulterar i vätska.

Usch säger jag och vänder mig till denna istället.

Det kommer nån bild när jag fått hem den, så ni får se att den är liten :)

Jag hatar min hjärna ibland.

Den är fruktansvärt bra på att skrämma skiten ur mig då och då, ungefär en gång varje månad.

Det kan komma när jag ringt en person som inte svarat, oftast någon i min familj som står mig närmast.

Känslan smyger sig på som en skugga och kastar sig över mig och sväljer mig helt och hållet.

Tankar om olyckor som kan ha hänt, hur jag kommer må om det beskedet skulle komma, hur jag skulle klara mig utan den personen (vilket jag inte gör!) och det eskalerar så att jag är sekunder från tårar.

Som tur är brukar jag vakna till "liv" innan det sker men fy fan för de där stunderna.

De känns så fruktansvärt verkliga, precis som att de förbannade beskeden kommit...

Man tycker ju att man bara ska behöva uppleva det en gång i livet men min hjärna gillar att köra hjärtat i en mixer en sisådär 12 gånger om året.

Skitpryl.

Ja...men snart blir det Stockholm!

Först....jour och sista strykningen på listerna.

 

Kristina

24 september 2011 17:37

Hej Malin... Huset och uteplatsen ser toppen ut. Syns att ni jobbat soom myror:-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja..när det inte blir så mycket yoga..Är det skoj att fixa lite bilder :) ...

Från och med nu kommer denna blogg bara innehålla bilder från min yoga.. för den som vill se. Farmor mest ;) ...