Jag kommer på mig varje gång när jag säger till en urografipatient att han kommer få ligga på britsen i 6 minuter, för att vänta på att kontrasten ska gå genom kroppen ordentligt, och att " du får ligga och filidera på något roligt en stund"....

Det är så pinsamt! För varje gång säger de va? och så skrattar dom.

Så visserligen är det en icebreaker och något som lättar upp stämningen men det är lite pinsamt ändå.. det låter ju väldigt knasigt när jag tänker på det.

Så ser era njurar ut :) Vet ni vilka det är?

Anatomilektion, yey!

För övrigt tänker jag mycket på framtiden, lycka, utveckling och livsavgörande beslut nuförtiden.

Inte så konstigt om jag är trött i huvudet.

Igår hade ytterligare en kväll när allt var fel. Stackars Knut.

Innan vi somnade igår frågade han om han gjort något fel, eller om det var något han inte gjort.

Han såg så tom ut när jag svarade nej och det kan jag förstå. Vem vill ha en partner som går och är sur och jävligt grinig över ingenting?

Jag tror det rotar sig i min höga krav. Jag har börjat ta hem dom från jobbet och dragit in knut i dom.

Och det blir ju en sjujäkla förändring för där är vi väldigt olika.

Jag kan inte sitta still och ser jag något som ska göras gör jag oftast det, om jag inte är apigt trött.

Knut tar det lugnt och tar det ganska lugnt på kvällarna.

Vad är rätt och fel där?

Jag vet inte.

Jag har dragit slutsatsen att alla är olika och det finns inget rätt och fel men hur gör man då?

Där fastnade min fundering och jag har inte kommit ur den heller.

Jag lyckas inte resonera bort min irritation, när den väl kommit. Nej, istället accelererar den och förstör som en snedtänd missbrukare.

Eller något, jag vet inte, men det gör ont. Och jag vill inte ha det så.

Jag vill lägga min energi på bra saker.

Vi funderar mycket, eller jag iallafall, på om vi ska flytta till ström inom en snar framtid eller om vi ska stanna här.

På ett sätt trivs jag väldigt bra här, jobbet är väldigt bra, inte perfekt men vad är perfekt egentligen?

Vi har många vänner här och det känns som att jag har något eget här.

Det är inte något fel med att bli igenkänd men i ström har jag alltid fått höra" Jaa, Lenas/Jannes dotter?" och i mitt huvud skapar det tyvärr en hel del... krav eller förutfattade tankar.

Jag tycker ju att mina föräldrar är de bästa som finns och jämför mig med dom. Speciellt min mor och mina mostrar.

Jaaa, jag vet att det är helt fel. Ni behöver inte bemöda er med att ens tänka den tanken :)

Jag har den egenskapen att jag tar fram alla bra sidor hos alla människor jag tycker är underbara och så lägger jag dem i en låda i mitt huvud och försöker vara likadan, för då är man ju en perfekt människa.

Förstår ni hur jag tänker?

Sån är jag. Just nu består mitt liv av att försöka hitta ett sätt att fortsätta vara jag, jag kan inte ta bort mina höga krav, men jag kan försöka leva MED dom.

Det går väl sådär.

Jag sliter som ett djur med att vara stabil, tänka positivt och ta det lugnt.

Jag vet inte hur många gånger Christer sa åt mig att ta det lugnt igår, när jag befann mig på akutlabbet. Allt ska göras och helst på en gång, inte samtidigt men väldigt löpande efter varandra.

Hoppas jag inte får en hjärtinfarkt, det vore hemskt onödigt.

Nu ska jag luncha med Maria :) Mycket trevligt!