Jag blir mörkrädd för mig själv.

Ibland känns det som att jag borde slängas in en lägenhet och leva där själv och skämmas.

Eller överdriver jag? Är det kraven som pratar?`

Jag vet inte. Det känns som att jag famlar i mörkret och vet inte vad som är bra eller dåligt.

Vad är normalt?

Det går inte fråga någon annan för det som är normalt för dom är kanske inte det för mig.

Nähä, men vem ska jag fråga då?

När jag vet varken ut eller in?

Ta lite risker, chansa!

Kalla mig dum men det känns inte som att jag vill göra det med de viktigaste sakerna i mitt liv. Jag gör det inte.

Jag vill ha kött på benen innan jag bestämmer något.

Och hur ska du få kött på benen om du vet varken ut eller in?

......and it goes on and on and on and on.....

När planar det ut?

Stabiliteten och tryggheten i livet. När kan man andas ut?

Eller kan man aldrig göra det?

Kommer livet för alltid se ut såhär....?

Som en jävla bergochdalbana av det värsta slaget.

Jag är less. Så fruktansvärt less på att vara vänd utochin med känslorna längst ut.

Får jag fly?

En liten stund... bara ett tag.

Och återigen, jag söker ingen tröst.

Jag ventilerar. Jag måste få ut det någonstans. I ord, samlade meningar.