Vilket slut på en bra dag..

Jag var alltså på en föräldragruppsträff själv, då knut inte blivit riktigt frisk. Denna gången skulle vi prata om smärtlindring och se en film.

Ända sen hon började prata om den där filmen har jag tänkt tyst för mig själv "hoppas det inte är en förlossningsfilm, som visar ALLT"

Vad tror ni det var..?

Dock något förskönat med lite snack emellanåt, om hur stark kvinnan är och vilken "kraft" som bor inne i varje kvinna.

Jag har läst mycket om förlossning och trodde att jag hade en ganska klar bild av hur den skulle te sig.

I helvete heller.

Att se de där 3 kvinnorna, från första värkarna tills bebisen låg på deras mage....Ja, det var magstarkt.

Stel sjukhusmiljö, knäpptyst förutom deras stön och kvidanden och naturligtvis det visuella.

Alla i rummet satt knäpptysta efter den där filmen. Chock, skulle väl kunna förklara uttrycken vi hade i ansiktena.

Och jag kände mig så väldigt ensam.

Jag förbannade magsjuka och försökte önska med varje fiber att Knut skulle kliva in genom dörren, för jag kände att efter denna apati som infunnit sig, följer ett paniktillstånd.

Barnmorskan frågade om filmen var bra, om den gav oss något.

Ingen svarade..

Hon babblade vidare och jag lyssnade ärligt talat inte. Något om papporna kanske..

"Ser ni fram emot förlossningen nu då?"

Två svarade... Nej...

Jag tog mig hem innan muren föll. Jag fick koncentrera mig ganska hårt för att överhuvudtaget inte tappa fokus på vägen och alla bilar.

Kommer hem, slänger väskan på golvet, hör att knut pratar och jag svarar. Det var nog något om melon för den var framme sen..

Går upp för att ta på mig bekvämare kläder och fastnar på sängen.

Jag tog mig ingenstans.

Och så kom tårarna.

Vårflod skulle kunna beskriva mängden.

Varenda fiber i mig ville inte befinna mig i samma position som de där kvinnorna.

Jag ville inte ta in att jag snart kommer ligga där... så utlämnad och utom kontroll.

Det är skitsamma vad som kommer efteråt, JAG VILL INTE!

Som sagt, jag trodde att jag greppat det mesta men den där råa rädslan som rev i mig var..inte att leka med.

Knut kom upp efter ett tag, när det värsta kommit ut och fick sig nog en liten chock.

Då fick han bli den tröstande sambon igen...

Det är såna gånger jag tackar vad det nu var som förde oss samman. Han får ner mig på jorden igen.

Jag kommer klara av det när vi väl är där men jag kommer inte gilla det. Jag vill bara ha vår lilla skrutt.

Jag får ha hemresan som ett slags mantra... "snart får vi åka hem...snart är det över..."

Nej fy...jag ser inte fram emot det.

Peppande va?

Jag har läst någonstans att just den här chocken ska komma, för att allt ska landa, på ett sätt.

Ja, jag hoppas vid Gud att jag slipper den där känslan igen.

Om vi tar lite roligare ämnen....

I helgen hälsade mamma och pappa på oss. Vi tänkte ta en shoppingtur nämligen.

Då tog Knut och blev magsjuk så guldskimret försvann litegrann men vi hade ju naturligtvis den trevligaste av helger ändå :)

Mamma fick lite kläder och lite smått och gott inhandlat, min bror fick nytt porslin och nya glas, pappa shoppade till byggena han pysslar med och jag fick lite bebissaker inhandlade :)

Det enda vi saknar nu är en skötbädd, av de mest basala sakerna.

Så det känns väldigt skönt, att vara förberedd.

Jag känner mig lite slut, både psykiskt och fysiskt så jag avslutar med några kort från påsken, på en riktig best ;)

Oh!

Jag har varit lite duktig iallafall... det finns numera ett gästrum i trappen, avskilt och mysigt :)

Mamma provsov i det och det funkade tydligen bra :)

Ni får dock bara se tyget änsålänge ;)

Nu ska jag tröstäta glass.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja..när det inte blir så mycket yoga..Är det skoj att fixa lite bilder :) ...

Från och med nu kommer denna blogg bara innehålla bilder från min yoga.. för den som vill se. Farmor mest ;) ...